Caroline Ståhl

Jag känner att jag måste skriva av mig. Det kommer antagligen bli ganska mycket nu, men det får ni stå ut med, ni behöver ju inte läsa.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner inte igen dig längre. Vårt förhållande bygger inte på kärlek längre, som det brukade, jag frågar mig själv varje dag varför vi fortfarande är tillsammans. Jag tror inte att någon av oss vet svaret på det. Kanske för trygghetens skull, så kan det nog vara för min del iallafall, jag är rädd för att bli ensam, rädd för att det ska bli så tomt, rädd för att sakna, rädd för att ångra mig. Jag ser inget slut på det här .. allt bara går runt & runt.

I ett förhållande ska man vara lycklig och må bra, men så är det inte för mig längre. Vi ses knappt längre, och när vi ses tjaffsar vi om något. Det gör vi när vi inte är med varandra också. Det är som att vi letar fel hos varandra, som att vi vill ha det såhär. Det är varken bara ditt eller mitt fel, det är VI som gör att det är så här.

Jag tror att vi börjar ta varandra för givet .. Det är det sista man ska göra i ett förhållande, helt plötsligt kan den personen man älskar mest av allt försvinna. Man kan aldrig veta vad som händer. Jag är så himla ledsen av att det är såhär, känner mig så hjälplös, jag vet att du älskar mig, men du verkar ha lättare att kunna tänka dig ett liv utan mig än vad jag har.

Att ha en bästa vän är något speciellt, men att ha en pojkvän, en person man umgås med hela tiden är något helt annat. Det är två helt olika saker, även fast ens pojkvän kan vara som ens bästa vän. Jag kan inte förklara med ord vad du är för mig, vad du betyder. Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan dig. Du är en så stor del av mitt liv, min familj, mig. Att börja om på nytt är något jag inte kan tänka mig. Jag är så rädd för att aldrig kunna bli kär igen, aldrig kunna släppa in någon så som jag släppt in dig - i mitt hjärta, i min familj, i mitt liv.

Allt har gått för långt, jag hör ju själv hur patetisk jag låter när jag skriver. Men vad ska man göra? Vet ni hur det känns? Jag vågar inte släppa taget, vågar inte ens försöka gå vidare, vågar inte ta några chanser. Jag älskar ju dig .. det gör jag ju verkligen. Men det känns som att jag bara mår dåligt av det här, och det ska inte behöva vara så. Du gör mig så lessen hela tiden, jag vet inte om du gör det avsiktligt eller inte, men det gör du iallfall. Sårar mig, trampar på mig, förstör mig. Jag brukade vara den som var starkast, jag klarade mig själv, jag var dendär "glada Caroline". Vad är jag nu? Någon som är beroende av någon annan, jag vill inte vara beroende av någon. Jag vill vara den jag brukade vara, självständig & lycklig.

Alla förhållanden har sina ups&downs, men för oss verkar det bara gå neråt. När vi tjaffsat och sedan blivit sams vill du att jag ska glömma det och bli glad&kärleksfull som du säger, men jag är inte en sån som bara glömmer, när jag blivit så pass sårad. Du vill att jag bara ska fortsätta som att inget hänt, som att allt är bra i vårt förhållande. Det borde inte vara så här svårt, speciellt inte i min ålder, jag borde bara kunna skita i dig och gå vidare. Men det går inte ..

Folk säger hela tiden till dig: "Carro, du måste gå vidare, du kommer komma över honom, du kommer kunna bli kär igen". Men vad vet dom?

Förut brukade jag prata med folk om mina problem, men nu håller jag det helst för mig själv. Jag vet ändå vad alla kommer säga, och det är inte det jag vill höra, det jag får höra är sådant som inte ens är ett alternativ för mig. Jag vet att ni har rätt, men ni förstår ingenting. Ingen av er. Det känns som att jag håller på att bli galen, jag bara håller alla känslor inom mig och när jag till slut försöker prata med DIG om det går det inte alls, det slutar med att vi som vanligt blir sams, blir glada&kärleksfulla mot varandra ett tag, sen börjar det om igen. Det har inget slut.

Så, vad tycker ni att jag ska göra? Genom den här texten har ni iallafall förstått lite av hur jag känner och att jag skriver det här trots att vem som helst kan läsa det är för att jag är i desperat behov av hjälp, för precis som jag sa förut: I've gone crazy from the moment I met you.

Du kommer alltid att vara en del av mig, vad som än händer.